Ramels betydelse för svensk nöjes- och humorhistoria kan knappast överskattas. Underfundiga visor med kluriga och halsbrytande texter är ett signum för honom. Med en enastående rik och mångsidig produktion av sånger, revyer och krogshower har han satt djupa spår i svensk underhållning. Mycket har skrivits om Ramels ovilja att göra samhällstillvända eller politiska texter (även om sådana förekommer, t ex The Nej Tack Jump) och inte heller lyriska kärleksvisor har någon framträdande plats i hans produktion (fastän undantag finns även från denna regel). I sitt eget fack är han dock oöverträffad och har med sin ordglädje, musikaliska lekfullhet och lätta vansinne påverkat senare sångartister som Owe Thörnqvist, Robert Broberg, Stefan Demert och Totte Wallin. “Alla har vi krupit fram mellan Povel Ramels framtänder”, sa Gösta Ekman en gång. Även senare artister som The Hives och The Cardigans har låtit sig inspireras av Povels texter.

Att Ramel skulle vara opolitisk förnekade bland andra Tage Danielsson som menade att “Povels musikaliska härnadståg mot cynisk idiotmusik och dålig kvalitet är ett kulturpolitiskt storverk”.

De flesta av Ramels sånger är i någon mening parodier eller pastischer på existerande sångstilar, men så säkra till musik och text att de får ett eget liv. Till exempel har barnviseparodin “Lingonben” blivit en populär medlem av den svenska barnviserepertoaren. Litteraturhistorikern Göran Hägg har menat att Ramels “stilparodier och nonsensvisor” visserligen är geniala men att de “knappast överlevat i annan form än upphovsmannens eller hans revykamraters första framförande på grammofonskiva eller film”, men i den formen lever de likafullt.

Ramel erhöll Gustaf Fröding-stipendiet 1981 och instiftade det egna Karamelodiktstipendiet 1983. Varje år delas utmärkelsen Povels penna ut till en revyförfattare.

Som eftermäle valde Ramel själv: “Som en studsig sockerboll av glada visor spunnen, så vill jag man skall minnas mig, just så vill jag bli munnen”. Så lyder inskriptionen på hans gravsten. Han är begravd på Lidingö kyrkogård.[2]